Oftast kan en handsortering eller sållning av en fraktion av produkten vara tillräcklig. I mer speciella tillfällen kan man använda metoder som anpassas efter varje enskild produkt och de djur man förväntas hitta.
Handsortering: Använd en bricka av metall och vars sidor är åtminstone några centimeter vinkelräta från bottnen. Brickans botten och sidor skall vara vitmålade, släta och bländfria.
Placera en lampa så att den med lätthet kan flyttas över brickan. Innan du öppnar provet bör man ha följande utrustning redo: Pincett, pensel och en petriskål eller något liknande med ett lock. När provet öppnas är det lämpligt att kika ner och avgöra om man kan hantera djuren när de kommer ut på brickan. Alltför livliga prover kan passiviseras med en timmes lång vistelse i ugn eller frys och kan sedan betraktas utan risk för spridning i rummet. Produkten fördelas i ett tunt skikt på brickans botten, så att åtminstone en tredjedel av den målade bottnen förblir synlig. Allt som rör på sig, eller som liknar djur, samlas in för vidare undersökning.
Pincett är mest praktiskt för större insekter och larver. Små larver och skalbaggar som är mindre än 3 mm tas lättast bort med spetsen av en fuktad pensel. Om provet är kallt, låt då lampan värma upp provet under uppsikt. Djuren blir mer livliga och det blir därför lättare att upptäcka dem. Fem minuters övervakning av provet är inte ovanligt. Vissa djur kan om de störs spela döda under några minuter. Små vitaktiga djur, såsom kvalster, är lättast att upptäcka om man skakar provet lätt i en kökssil över ett svart papper på brickans botten.
De djur som hittas kan betraktas i torra tillstånd eller, om man döda dem och bevarar dem, i alkohol med tillsatt glycerin (3 delar 70% etanol till 1 del glycerin). Denaturerad alkohol är en nödlösning. De allra minsta djuren betraktas bäst som mikroskopiska preparat.
Sållning: Skadedjur i lösvaror kan koncentreras genom sållning där man antingen tar bort deras substrat (t.ex. för att hitta djur, larver och spinntrådar i mjöl) eller att man silar bort den mängd som innehåller partiklar av samma storlek som de djur man förväntas hitta. Vid användning av siktanalys med metalltrådnät eller utstansade runda hål kommer de flesta arter av små skalbaggar passera en sikt med 2 mm stora masker. Å andra sidan stoppar 0,5 mm sikten alla skalbaggar och låter alla kvalster som är viktiga i relation till livsmedel passera.
Siktapparater med roterande siktrörelsen är användbara för finfördelat material och grövre material som kan rulla. För speciella uppdrag där provstrukturen inte tillåter rullande rörelser (t.ex. siktning av hö) eller där mängden damm blir allt för stor i siktapparaten, kan man använda en vibrationssikt där rörelsen är upp och ner och amplituden svag. För spannmål o.likn då man ämnar sikta kilovis av material på kort tid, och där man letar efter djur av samma storlek som kornviveln eller mindre, har en framåt-och bakåtgående urskiljningrörelse i en frösorteringsapparat med 1,4 / 35 mm maskor visats sig effektiv. Vid denna typ av siktning är processen som mest effektiv i början, då det kommer flest djur per viktenhet damm. Förlängs driftstiden några minuter ökar samtidigt mängden damm utan djur proportionellt med tiden.
Berlese-metoden: Insekter och kvalster kan drivas fram med hjälp av en värmekälla som både värmer och torkar provet ovanifrån. Djuren kommer då att försöka fly nedåt men hamnar på det trådnät som stöttar provet, från vilket de sedan faller ner i en uppsamlingsbehållare med vätska. Vätskan kan vara en alkohol-glycerinblandning, 4% formalin, färgad mjölksyra eller helt enkelt vatten med tillsatt detergent. Metoden finns i många olika modifikationer och gemensamt för dem alla är att endast mobila stadier hamnar i konserveringsvätskan. Ägg, hudskiftestadier och döda djur förblir alltså i provet. Att jaga fram djur kan ta lång (timmar, dagar, veckor) och förlängs betydligt om provets tjocklek överskrider ett par centimeter. Djuren lämnar provet i takt med att de platser de lever i torkar upp. Om proverna har olika vattenhalter kommer de våta proven långsammare avge djur. Prover som analyseras på detta sätt är först efter en ganska lång tid jämförbara. Mycket finfördelade prover kan hållas upp av ett neutralt medium, vilken förhindrar provet från att passera trådnätet i botten.
Berlese-metoden är särskilt bra för kvalster, men när det kommer till kvalster i spannmål är siktning en alternativ möjlighet. I denna metod kommer det visserligen en hel del damm, men i gengäld får man snabbare resultat. Trots sin långsamhet är Berlese-metoden populär i kvantitativa undersökningar. Djuren samlas upp mycket rent och själva analysproceduren varar endast i några minuter. Dessutom får man fram fler djur med Berlese-metoden än med många andra metoder.
Odling: Det är inte alltid man kan se djuren för att kunna artbestämma dem. I spannmål, ris o.likn kan larverna sitta gömda. Har man tid kan man förvara proverna i rumsvärme i lite över en månads tid. Vid det laget har alla larver vuxit sig stora eller rentav blivit vuxna djur och kan lättare upptäckas, räknas och artbestämmas. Samma sak gäller för larver och puppor som inte kan artbestämmas omedelbart. Låt dem vara i det som de kom i och vänta tills de vuxit sig stora. Odling bör utföras i glasrör eller i plastkärl med ventiler i toppen. De ställs sedan i en varm och inte alltför torr lokal med daglig tillsyn.
Färgning: För påvisning av de pluggar eller proppar som risvivlar och kornvivlar stänger sin ägghål med, används syrefuchsin i ättika. Det ger en röd färg. En liknande UV-metod använder alkaloid berberine sulfat som ger pluggarna en gul-grön fluorescens vid 366 nm.
Röntgenbilder: Används för påvisning av håligheter i spannmål, makaroner o.likn varpå man kan se spår av gnagande insekter och larver. Det kräver övning i att tolka det man ser.
Påvisa urinsyra: Urinsyremängden i en produkt är i stort sett proportionell med mängden av insektens avföring. Det är alltså ett uttryck för hur många insekter och den ämnesomsättning som funnits i varan och därmed även en eventuell skadeverkan. I Indien har man kunnat visa att vid ökad urinsyrakoncentration minskar brödkvaliteten, men i detta fall handlade det om större koncentrationer av insekter än man upplever på våra breddgrader. I torrt tillstånd är urinsyran kristallisk och stabil. I vattenhaltig lösning har den ett absorptionsmaximum vid 293 nm. Genom att tillsätta det specifika enzymet uricase minskar absorptionen och halten av urinsyra kan beräknas. I frånvaro av en UV-spektrofotometer, kan man använda en icke-specifik, icke-enzymatisk metod med fosforvolframsyra, som mäts vid 670-690 nm.
Mätning av koldioxid: I en produkt som inte själv andas nämnvärt, t.ex. torrt spannmål, kommer insektens andning vara många tusen gånger större än andningen från en tillsvarande viktmängd av själva produkten. Metoden har använts för kvalitetskontroll av spannmål med särskild tonvikt på kornvivellarver inne i kärnan. CO2-mätningar kan göras med hjälp av traditionella metoder. För rutinundersökningar är gaskromatografi förmodligen det enklaste. Metoden kan knappast användas i kalla produkter eller lager där insektens respiration är mycket liten.
Ninhydrin smash: Kärnor från korn eller ris passerar och krossas mellan två valsar. På den ena valsen fästs en pappersremsa impregnerat med ninhydrin. Kroppsvätskan från krossade larver innehåller fria aminosyror som i kontakt med ninhydrinen ger färgade fläckar på remsan. I teorin fungerar metoden tillräckligt bra men i praktiken är den ganska besvärlig. Det är svårt att impregnera en pappersrulle jämnt med ninhydrin i aceton. Pappret fungerar bäst när den hålls fuktig under analys och remsans hållbarhet är bara några få månader.
Flotationsmetoder: Insekter och kvalster har vanligtvis en densitet som är lägre än 1,2. Växtprodukter är ofta tyngre – cirka 1,4. I vätskor med lämpliga densiteter kommer djuren således att flyta medan produktens andra delar (möjligtvis) sjunker till botten. Som flotationsmedel används ofta NaCl- eller sockerlösningar. Organiska lösningsmedel är också lämpliga, särskilt för produkter såsom mjöl som blir till klister i vatten. I några flotationsmetoder använder man sig av att insekternas hudskelett är lipofil. Via en NaCl-fas tvingas djuren upp i en bensinfas, som sedan avlägsnas och filtreras. Man kan även använda sig av bensen som fryses fast och sedan tas bort i fryst tillstånd för avdunstning i en petriskål. I samband med särskilda stränga kvalitetskrav kan man använda den speciella ”filth” metoden, där man med hjälp av t.ex. sur hydrolys eller enzymatisk matsmältning bryter ner varan eller noggrant tvättar den med lösningsmedel. Därefter fortsätter man med flotation och filtrering. Filtratet monteras på objektglas i monteringsvätska. Innehållet kan bestämmas med hjälp av specifika hår- och fragmentnycklar och resultatet redovisas som antalet möss/råtthår, samt tal som uttrycker vad de hittade fragment motsvarar i hela insekter.
Tester baserade på djurets förflyttningar: Även om djur kan knapra ganska högt är det inte tillräckligt att försöka lyssna efter dem. Förhållandet mellan signal och oväsen är i de flesta fall inte tillfredsställande.
Om man med händerna formar en liten topp av damm kan man om det finns tillräckligt många kvalster i dammet upptäcka att toppen jämnas ut underloppet av en kvart. Några få enkla tester som kan användas på mjöl: (1) Häll upp mjölet i ett cylindriskt glasrör och vänta ett par timmar. Om kvalster är närvarande kan man se deras gångar där mjölet kommer i kontakt med sidorna av glaset. Kvalster kan förmodligen ses på glasets insida, på toppen, där det inte finns mjöl och där kvalstren letar sig upp när de störs. (2) En alternativ metod. Häll ut mjölet på en bricka eller något liknande. Släta ut ytan med hjälp av en palettkniv. Vänta i en timme. Eventuella kvalster och insekter nere i mjölet kommer då att visa sig genom gångar och andra ojämnheter på ytan. Om det inte finns några ojämnheter kan det naturligtvis mycket väl visa sig vara djur närvarande, men knappast i så stora mängder att det inte går att använda mjölet för matlagning eller bakning.
Mikroskopi och mikroskopiska preparat: När det gäller större djur kan man med blotta ögat eller genom ett förstoringsglas se de viktigaste dragen. Om djuren är mindre än 5 – 6 mm bör man titta på dem något förstorat i ett stereomikroskop. Apparaten måste vara utrustad med ljus och helst med ett zoomobjektiv. Med denna typ av lins kan man ha levande djur i fokus medan man ändrar förstoringen. Förstoringar utöver 4 x zoom i zoom-linsen och 10 x i okularen behövs inte då både skärpedjup och ljusstyrka försämras avsevärt vid mer än 40 x total förstoring. Med dagens priser kan man behöva betala åtminstone femtusen kronor för ett någorlunda bra lågförstorande mikroskop. För mycket små djur används en annan typ av mikroskop, högförstorande mikroskop med transmitterat ljus.
Högförstorande mikroskop har en annan ljusväg, är något dyrare och kan med oljeimmersion förstora upp till 1250 x. En rimlig förstoring för arbete med kvalster och dammlöss är 100-400 x. Om man ska artbestämma kvalster i livsmedel bör mikroskopet utrustas med en faskontrast. Även om kvalster, dammlöss och andra pyttesmå bleka djur enkelt samlas med genomskinlig tejp som sedan kan betraktas genom ett mikroskop, så är det endast en nödlösning. För att kunna se de detaljer som behövs för att artbestämma ett djur, måste man alltid göra ett ordentligt preparat.
I vissa sammanhang, där man endast har ett vanligt mikroskop tillgängligt och där det är önskvärt att räkna djuren, kan det vara nödvändigt att färga dem. För detta kan man använda koncentrerad mjölksyra färgat svagt röd med färgämnet Lignin Pink. Djuren skall hållas i denna vätska i ca. 50 °C under ett dygn eller mer. Då sugs mjölksyran bort och djuren, som nu blivit både tydliga och rödfärgade, kan överföras till alkohol – glycerol eller till Hoyers medium (sidan xxx).
"Skadedjur Och Andra Gäster Inomhus"
"Vägglus – Stick och Klåda"
"Skadedjur i Livsmedel"
"Husets Dyreliv" - Endast tillgängligt på danska
"Skadedyr i Træ" - Endast tillgängligt på danska
"Stuefluen" - Endast tillgängligt på danska
- ælkjnhlkjnb - 04/03/2021