(Lat: Opiliones)
(Plansch 2, s. 19)
Låckespindlarna är lätta att känna igen på sin lilla klotrunda kropp och de enormtlångabenen.Ettpar arter 0pilio parietinus och Phalangium opilio ärmycket vanligaiochomkring våra hus, där destolpar runt nattetid för att leta föda.De är inte kräsna, man har sett dem gnaga på svamp och t.o.m. på kaksmulor, men deras huvudföda är kadaver och smådjursomdekanövermanna.
Deras sätt att jaga påminner om leken blindbock. Djuren kilar snabbt runt isittjaktrevir ochfinner bytetnärmast genom att snubbla över det. Så griper låckespindeln offret med spetsen avsina smidiga ledade ben och för det snabbt till munnen, där det rivs sönder avkäkklorna ochtuggas. Osmältbararesterspottasut.
Men låckespindeln kan naturligtvis själv bli jagad, och eftersom den har svårt att gömma sig har den utvecklat andraförsvarsmekanismer.Den kananvända ”ödletricket”. Av naturliga orsaker är detdåintesvansendenlåtergå av utan ett av benen som blir liggande och rör sigpå marken. Detta kan förvirra förföljarentillräckligt länge föratt låcken själv ska hinna kila iväg på de ben som den har kvar. Det är få låckespindlar som har alla benen i behåll, så denna försvarsmekanism kan inte vara ovanlig.
Om detta trick inte skulle vara tillräckligt har låcken ännu en möjlighet. Den är nämligen utrustad med stinkkörtlar, som hos några arter ger så kraftig lukt att t.o.m. vi människor med våra jämförelsevis dåliga luktorgan kan märka den.
- ælkjnhlkjnb - 04/03/2021