(Lat: Apis mellijica )
(Plansch 12, s. 29)
Tambiet är en av de mycket få insektsarter som gjorts till husdjur. Redan de gamla egypterna hade bikupor. Binas betydelse för pollinering av blommor har man länge varit på det klara med, och honungen har alltid varit eftertraktad.
Bin levermed mycket högt utvecklad organisation i samhällen vars population kan räkna tiotusentals individer. Samhället består av drottning, hanar och arbetare. Drottningen är samhällets centralgestalt. Hon blir hela tiden uppassad och matad av arbetarna och kan koncentrera sig på att producera sina upp till 2000 ägg om dagen. Den enskilda arbetarens syssla beror på dess ålder. De första dagarna efter sin förvandling gör den rent i bikupan, sedan kommer en period när den sköter och fodrar larverna. Därefter går den över i byggfacket och producerar vax från särskilda körtlar på bakkroppens undersida. Den bygger nya celler och hjälper till med att ta hand om hemförd nektar och frömjöl. Sista delen av sitt liv är den samlare, ”fältbi”, och hämtar hem förråd till samhället.
Ibland bildar samhället avläggare, svärmar. Arbetarna bygger särskilt stora celler för uppfodring av larver till nya drottningar, som får ett särskilt proteinrikt foder och blir därför könsmogna i stället för att bli vanliga arbetarbin. Eftersom bina endast accepterar en drottning i samhället, lämnar den ena, oftast den gamla drottningen, kupan när den nya kläckts. En del av samhällets arbetare följer henne som en svärmsom kan ge upphov till ett nytt samhälle.
Ofta blir en sådan svärm infångad av biodlare, men den kan också förvilda sig. Ihåliga träd har sannolikt varit deras ursprungliga boplatser, men sådana är det brist på numera, och bina accepterar lika gärna ventilationskanalerna i tegelväggar, om de kan komma in i dem.
Om en bisvärm bygger bo i ens hus lägger man märke till. Varma solskensdagar är det ett ständigt flygande ut och in ur hålet i väggen. Bin myllrar ut, andra vänder hem tungt lastade och med stora klumpar frömjöl på baklåren. Vid hålet sitter hela tiden några bin som håller ett öga på trafiken, och som undersöker vilka som kommer hem. Dessa är speciella väktarbin som ser till att endast svärmens egna innevånare får passera. Om det blir nödvändigt kan de snabbt tillkalla förstärkningar.
Bina surrar i väg till synes planlöst åt olika håll, men det finns ett välordnat system i flygandet. Bina kan nämligen ”tala om” för varandra var det finns nektarkällor. Har ett bi funnit en sådan, börjar det efter att ha kommit in i kupan att dansa på vaxkakorna. Genom sitt sätt att dansa kan biet berätta var nektarkällan finns, samt hur långt bort den är. Vilka blommor som ska eftersökas får bina reda på genom den doft som hänger vid det dansande biet. För att få krävan fylld måste ett bi besöka upp till 1000 blommor, och under en enda solskensdag kan den hinna ut på ett tiotal turer. För att samla hop 1 ½ kilo honung behövs 20 000-30 000insamlingsturer, och bina har då flugit så många kilometer att det motsvarar jordens omkrets tre gånger.
Man bör hålla sig på avstånd när man studerar bin, och givetvis inte ställa sig i deras flygriktning. Även om de bin vi har nu för tiden genom många generationers avel blivit förvånansvärt fredliga, kan de ändå ibland få för sig att sticka, särskilt om de ofta blir störda. Det krävs förmodligen lite mer än ett vanligt intresse för att man ska acceptera en sådan svärm isitt hus.