
(Lat: Ixodes ricinus)
Fästing kallas på många håll flott eller flått och hör till de blodsugande kvalstren. Den vuxne hanfästingen blir ca 2 mm lång, honan det dubbla, men dessa mått gäller bara djur som inte har ätit. Bakkroppens rödbrunaläderartadehudkan tänjas ut enormt mycket.
Fästingen är väldigt vanlig på vissa platser i vårt land, på andra platser är den sällsynt. Detta beror på att de har höga krav på sin miljö. De är bl. a. känsliga för uttorkning och lever därför gärna i fuktig skog och undervegetation (inte nödvändigtvis bland alar som folktron ofta säger.).
En hungrig fästing kryper upp i spetsen på ett grässtrå eller ett blad och väntar tålmodigt på ett djur. Fästingen är inte särskilt kräsen när det gäller vem den suger blod ifrån. Den suger ifrån alla sorters däggdjur, inklusive människor, fåglar och kräldjur. Kommer ett djur förbi i dess närhet hakar sig fästingen fast.
Sedan går den runt på värddjuret tills den hittar ett lämpligt, helst tunnhudat ställe, där den borrar in den hullingförsedda sugsnabeln. Man känner varken själva inborrandet eller blodsugandet, men efter en stund börjar det oftast klia.
Fästingen sitter kvar 5-6 dagar på sin värd varefter den släpper taget och faller till marken, där den gömmer sig för att smälta maten. Det är ett ganska chansartat liv att vara fästing. Det räcker inte med att den får blod en eller två gånger i sitt liv. Den måste hitta en värd minst tre gånger, två gånger som unge och en gång som vuxen innan den kan lägga ägg. En fästing lägger tusentals ägg, men äggen utvecklas aldrig inomhusdär det är alltför torrt.
Inte ens med pincett är det lätt att få bort en fästing ordentligt. Den sitter oftast säkert förankrad, och det är viktigt att man får bort hela fästingen eftersom såret annars kan bli infekterat. Om man bedövar den t.ex. med eter innan man drar iden, brukar det gå bra. Man kan också kväva den genom att smörja på olja eller fett, som får sitta på en kvart innan man drar.
- ælkjnhlkjnb - 04/03/2021