Väglusens parningsbeteende är en historia i sig. Hanen inför inte likt andra insekter säden direkt in i honan. Hanens parningsorgan består av en sorts kanyl som borrar sig in i honans hudskelett, där han sedan kan placera säden i hennes bakkropp. Det är en rätt våldsam process som mer liknar ett mordförsök än en parningsprocess. På fackspråk kallar man det faktiskt för en traumatisk insemination. Den insprutade säden förs sedan vidare med blodet, som inte följer några ådror utan sköljs omkring fritt bland alla organ. Säden hamnar till sist i ett par utbuktningar på honans äggledare, s-k. spermatecae, där den förblir livskraftig så länge honans kroppstemperatur är normal. Nu har vägglushonan så pass mycket säd att den kan befrukta ägg resten av sitt liv.
Det är inte mycket som tyder på att de två olika könen kan känna igen varandra på varken utseende, dofter eller beteende. En hane som är ivrig till att para sig kan komma att ge sig på andra hanar i sin jakt på en partner som just sugit blod och är av en viss lämplig storlek. Men en hane hindras oftast i att para sig med andra hanar genom att ett speciellt doftämne, feromon, utsöndras hos den förolämpade hane som misstolkats som parningsvänlig.
Liksom många andra insekter kan vägglössen kommunicera via bestämda singnalämnen, s.k. feromoner. Dessa utsöndras av speciella doftkörtlar hos arten. Vägglusen kan alltså använda sig av ett alarmferomon när fara är i färde. Det skrämmer andra vägglöss som befinner sig i närheten och får dem att sprida sig så att inte alla blir ett lätt byte för ett rovdjur, eller så att de avhåller sig från att försöka para sig med en annan hane. Detta alarmerande doftämne är flyktigt och inom kort söker sig vägglössen tillbaks till gruppen.
Människovägglusen kan para sig med fladdermusvägglusen (Cimex hemipterus), men äggen är normalt sterila.