Namnet ’Ängrar’ används kring en familj av skalbaggar (Dermestidae). Det finns omkring 36 arter i Sverige och fläskängern är välbekant för många. De flesta ängrar lever av olika delar av döda djur. De hör inte till de främsta kadaverätarna men tar gärna hand om de torra kvarvarande resterna. Fläskängern är inget undantag och hör alltså till den grupp man ofta kallar för ”naturens sophämtare”, som ser till att kadavrens material blir omsatt och återinförs i naturens kretslopp.
Detta är en oerhört viktig uppgift men som samtidigt sätter fläskängern i en konfliktfylld relation med oss människor. Mycket av det livsmedel som vi förvarar motsvarar ju just torkade kadaver för ängrar.
Den vuxna fläskängern (Dermestes lardarius) är 7-9 mm lång och lätt igenkänd på det ljusa fält med mörka prickar som går över täckvingarnas främre del. Honan lägger flera hundra ägg, gärna i springor i livsmedel. Vid normal rumstemperatur växer larverna under loppet av 2-3 månader till en längd upp till 15 mm. De är tydligt leddelade med långa borst av hår som sticker ut från alla lederna. På den bakre synliga delen har den två mörka kitinkrokar.
På kalla platser övervintrar den vuxna fläskängern och blir först aktiv under den kommande våren. Om dess omgivning är uppvärmd så är den aktiv året runt.
De fullvuxna larverna lämnar oftast sin födelseplats för att söka upp ett skyddat ställe där de kan förpuppa sig. Om de inte omedelbart hittar ett passande ställe, kan de med sin kraftiga käke gnaga sig ett litet hål på ca 4 mm i diameter och ett par cm djup, inte helt olikt ett av en människa maskinborrat hål.
På detta sätt kan de orsaka sekundär skada på kartong och trä. Det förklarar att man då och då hittar fläskänger på ställen där de normalt inte håller hus. De har helt enkelt gnagt sig igenom emballage som stått i närheten av deras normala föda.
Fläskängern var förr i tiden ett fruktat skadedjur i Skandinavien. Den gav sig på vinterförråd med torkad fisk, ost och rökt livsmedel. Numera förvaras sådana livsmedel mer ändamålsenligt och fläskängern är inte längre lika fruktad i privata hem.
På företag som arbetar med torkad fisk, hudar och torrfoder kan fläskänger, och dess nära släkting husänger, fortfarande orsaka problem.
Om en enkelt fläsksänger dyker upp i bostaden är detta inte synonymt med ett angrepp. Ängrar är aktiva och flyger omkring i naturen och kan naturligtvis ibland förirra sig in inomhus. Om man hittar fler individer måste man självklart hitta orsaken. En död mus under golvet eller ett par döda fågelungar i ett rede på vinden kan vara två upphov till problemen. Det kan även visa sig att de utvecklats i en påse torrfoder till katt eller hund, och som innehåller allt vad en änger behöver. Kvarglömda matvaror eller livsmedel som förvarats allt för länge kan även orsaka fläskängerns oönskade förekomst.
Husängern (Dermestes haemorrhoidalis) är fläskängerns mycket nära släkting. Det är svårt att skilja på deras larver, men den vuxna husängern skiljer sig åt genom att vara enfärgad svart och att den inte har de ljusa fälten på täckvingarna.
Husängern är en relativt nyimporterad art i Skandinavien och är numera mycket vanlig i storstadens bebyggelse. Dess livsstil liknar i stora drag fläskängerns. Den trivs i ostädade utrymme eller där t.ex. rester av köttavfall ligger och skräpar. Små bestånd av dessa djur kan även trivas i närheten av kattens eller hundens matskål.
Den huvudsakliga grogrunden för ängrar är oftast duvrede på vindar.
De förpuppningsmogna larverna har liksom fläskängern en tendens att gömma sig i små sprickor och springor, eller eventuellt gnaga sig in i trä. Man ska vara uppmärksam på att man långt efter aktiv bekämpning och rengöring kan stöta på vuxna skalbaggar som inte bekämpningsmedlen inte förmått eliminera.
"Skadedjur Och Andra Gäster Inomhus"
"Vägglus – Stick och Klåda"
"Skadedjur i Livsmedel"
"Husets Dyreliv" - Endast tillgängligt på danska
"Skadedyr i Træ" - Endast tillgängligt på danska
"Stuefluen" - Endast tillgängligt på danska
- ælkjnhlkjnb - 04/03/2021