Om man hittar små oregelbundna hål i dyra ullprodukter av bästa kvalitet, är det förmodligen mattbaggelarver (i släkten Anthrenus) som gnagt i tyget.
De lämnar inga spår i form av spinntrådar eller avföring efter sig, så som klädmal gör, vilket kan försvåra identifiering.
Vuxna mattbaggar liknar nyckelpigor men saknar deras klara blanka färger. De har istället vackra matta, gula, bruna och grå färger som orsakas av små färgade mjäll som fördelas i ett mönster över täckvingarna – samma princip som orsakar fjärilsvingarna färger.
Det är först på våren man kan få syn på vuxna baggar. Om de övervintrat inomhus söker de sig ut i ljuset i jakt efter mat bestående av nektar och blompollen. Man hittar dem ofta vid plantor som spirea, vild morot och småkörvlar. De parar sig i blommorna och söker sedan sig mot en lämplig plats att lägga sina ägg; en plats där larverna har största möjliga chans att hitta föda. Larverna är specialister gällande den kost av torkade rester från döda djur, brosk, senor, hår och fjädrar, som andra asätare inte kan bryta ner. Larvernas nerbrytning och att detta döda material återinförs i kretsloppet är naturligtvis ett oerhört nyttigt arbete, men larvernas förmåga att bryta ner ull och fjädrar är samtidigt vad som får dem att hamna i konflikt med oss människor.
Gynnsamma livsmiljöer hittar de i gamla fågelbon där rester av fjädrar samlats. Andra lämpliga omgivningar kan vara en död fågelunge, i kadavret av en död mus på en gammalt vind eller att de helt enkelt lägger äggen direkt på textilier av ull.
Larverna blir upp till 5 mm långa och liknar små bältdjur med en päls av brun borst. På engelska kallas de för ullbjörnar då de kan påminna om små söta björnar. På bakkroppen har mattbaggelarverna en karakteristisk tuva av längre hår med en spets i änden likt en pilspets. Om man retar upp en mattbaggelarv tillräckligt kan man få se hur de reser håren som ett försvarsvapen. När de blir angripna vänder de bakdelen mot angriparen, reser håren och slår med dem från sida till sida. Håren bryts lätt av och får rovdjuren på andra tankar när de tvingas rensa sin mun eller kropp medan mattbaggelarven får en chans att fly.
Mattbaggarnas utveckling är normalt ett år, men är det ont om föda kan utvecklingen förlängas. De kan leva helt utan föda genom att sänka ämnesomsättningen och spara på den näring de lagrat. Som något helt enastående kan larverna även förminska sin storlek.
Liksom många andra insektslarver byter mattbaggelarverna hud flera gånger under loppet av deras uppväxt, vilket normalt innebär att de blir större vid varje hudbyte. Men lyckas de inte hitta tillräckligt med föda kan de alltså bli mindre och även rent fysiologiskt bli yngre. Detta är intressant då de således har förmågan att vända den normalt oundvikliga processen av att bli äldre.
Mattbaggarna är mycket vanliga och aktiva djur, vilket gör svårt att förebyggande motverka att de tar sig in i människors bostäder. Det behöver inte betyda att de orsakar någon skada på våra hem, men finner man dem i stora antal, t.ex. synliga hål i ullprodukter, måste man naturligtvis bekämpa dem.
Först och främst ska man försöka ta reda på var baggarna kommer ifrån. Som tidigare nämnts kan fågelbo under taket utgöra en misstänkt grogrund, men även filtar, gamla ullprodukter eller dammråttor i dolda utrymmen kan även vara en möjlighet.
Bekämpningen går helt enkelt ut på att ta bort baggarna genom att noggrant dammsuga omgivningen och eventuellt använda ett godkänt insektsmedel. Ull-textilier bör tvättas i tvättmaskin eller läggas i frysen under 2-3 dygn för att bli kvitt de levande stadier av mattbaggarna. Förvarar man material av ull i tätslutande påsar är dessa objekt dessutom skyddade mot nya angrepp.
Mattbaggarna är fruktade och högst ovälkomna gäster på många museer, det finns t.o.m en art som kallas för museiänger. Dessa skadedjur kan ödelägga magasinerade textilier och hela insektssamlingar om de inte upptäcks eller hindras av förebyggande åtgärder.
- ælkjnhlkjnb - 04/03/2021