Honungsbiet använder uteslutande gadden som försvarsvapen. Den är försedd med hullingar och sitter således ofta fast tillsammans med giftsäcken i offret. Biet dör av detta men gadden kan fortsätta att utsöndra gift.
Det finns ca. 0,1 mg gift i ett bistick och för att vara farlig för en vuxen människa måste denne stickas mellan 2-3000 gånger. Det finns incidenter med dödlig utgång, men detta handlar om överkänsliga reaktioner på ett av de proteinrika ämnen som finns i giftvätskan, eller ett olyckligt stick i halsen som sedan leder till kvävning.
Bi- och bålgetingsgift påminner i sammansättning och verkan om ormgift, men allergierna är inte de samma. De raser av honungsbi som finns i våra trakter har varit husdjur i många generationer och har genom noggrant avelsarbete blivit fredliga i beteendet.
De omtalad ”mördarbina” är en korsning mellan europeiska bin och en afrikansk typ som avlats fram i Sydamerika för att få fram en mer robust och aktivt bi.
Dessvärre blev de samtidigt mycket aggressiva och svåra att ha att göra med. Trots detta är historierna om deras framfart starkt överdrivna.
Vad bör man göra med sticket? Gadden ska tas bort försiktigt så att den inte pressar fram mer gift ur giftsäcken som ofta hänger fast. Detta kan med fördel göras med en pennkniv som sidleds stryks över huden. Bistick gör visserligen ont men är normalt inte komplicerade. Det finns knappast något knep som hjälper förutom på det psykologiska planet. Salmiaksprit, socker, utsugning och pipsås är några gamla husmoderstips. Vad man än går så bör man hålla koll på den som blivit stucken. Om det finns tecken på yrsel och att personen kommer att svimma bär man söka läkarhjälp. Det samma gäller stick i mun eller hals, där slemhinnorna kan svullna upp och ge andningsbesvär.
För personer som har denna sortens överkänslighet för bigift kan ett enda stick vara livshotande. Detta kan dock förebyggas genom en vaccination. Behandlingen är långvarig så man bör starta denna långt innan bina akiva säsong.