Beläggen är obskyra. Små brev och paket anländer med misstänkta spår. Vid närmare kontroll visar det sig vara brödsmulor, hudflagor, sårskorpor, snorkråkor m.m. Därutöver tillkommer bifogade kläder och interiör från deras bostad, men de innehåller aldrig några djur. Det framvisas sönderkliade underarmar där personen försökt operera ut de inbillade djuren. Dock saknas alltid de bett man normalt förknippar med insekter och kvalster.
Djuren är sällsynta. Det kan handla om djur som biter av en liten bit av en poslinsskål. Djur som hela tiden byter färg, form och egenskaper (vita djur som flyger men i nästa ögonblick sätter sig på badrumskaklet som små svart prickar man inte kan få bort). Det kan även handla om djur som borrar sig ut genom huden på underarmarna, djur som gnager hål på nytvättade kläder eller i gamla plastpåsar. Det kan handla om djur som under en längre tid klarat sig trots en massa insektsgift. Heller inte djur som är nya för vetenskapen eller är av exotisk härkomst, saknas i dessa vrångföreställningar.
Upplevelsen av klåda. Personen tycker att det kliar och sticker, att något kryper på armar, ben och inte minst i håret. Symptomen kulminerar när personen är i ro.
Rengöringsmani. Ofta är behandlingar med insektsmedel och rengöring i hemmet enormt överdrivna. Det används kraftiga medel på kroppen och ens bostad: Lut, bensin, sprit, salmiaksprit, klorin o.likn. och det sprutas och bekämpas med diverse gifter. Om den inbilska personen har hund eller katt och börjar misstänka dem som bärare av djur är det inte ovanligt att de låter avliva sina husdjur.
Kvinnor över 45. Det är främst medelålders och äldre kvinnor som har symptom på monosymptomatisk psykos. Hos män och yngre kvinnor detta inte lika vanligt.
Inbillad smittorisk. Patienter ger uttryck för att de blivit smittade vid en given tidpunkt och omständighet, från en bestämd person, ett visst husdjur, från smutsig lakan m.m. Man är överbevisad att man själv kan smitta. Bekymrar sig så pass mycket om hur man ska undgå att smitta sina närmaste vänner att man inte längre går ut bland andra människor. Framför allt får inte grannar och vänner upptäcka att man är en smittobärare. Hos personer som lever tillsammans händer det att den sjuke tvingar in den friska in i sitt universum, där de båda bekräftar varandras vrångföreställningar. Fenomenet kallas ”folie á deux”.
Sjukdomsinsikt saknas. Den sjuke kan med ett relativt förnuft diskutera sin egen situation, men kan inte via logiska argument övertalas till att lämna eller ändra sin uppfattning om att ett djur plågar dem. De kan säga att: Ok, om det inte är ett djur, varför biter dom (djuret) mig då? I verkligheten är det talan om en psykiskt sjukdom som patienten överhuvudtaget inte kan acceptera, och därför heller inte uppsöker psykiatrisk hjälp.