Insekternas era började för omkring 400 miljoner år sedan. Vägglössen direkta förfäder, växtsugande skinnbaggar och rovskinnbaggar, har man emellertid spårat i fossiler från 300 miljoner år gammalt material. Blodsugarna fick först möjlighet att existera då däggdjur och fåglar kom på banan för ca. 200 miljons år sedan.
Men när blev vi människor belamrade av dessa obehagliga blodsugare?
Det kan man få en ledtråd till genom att studera vilka andra slags djur som plågats av vägglöss. Man har idag kunskap om ca. 75 olika arter av vägglöss. Fler än hälften av dessa har först i nutid blivit kända av vetenskapen. Ett gott stycke arbete som får tillskrivas ett omfattande insamlingsarbete av en grupp zoologer från Berkeley Universitetet i Kalifornien. Projektet förde dom till grottor, bergsklippor, ihåliga träd och fågelbon i jakt på småkryp över hela världen.
Det visade sig att vägglössen endast är knutna till fladdermöss och vissa typer av fåglar utöver människan. Det kan tyckas vara ett märkligt urval, men det följer en röd tråd i deras livscykel och utveckling. I motsättning till andra snyltande småkryp, som t.ex. huvudlusen, tillbringar inte vägglusen hela sitt blodsugande liv på ett enda värddjur. De klarar sig istället genom att hålla sig i närheten av djurens boplats och ett urval av blodvärdar som regelbundet återvänder till sitt hem.
Allt tyder på att fladdermusen är vägglusens ursprungliga värddjur. Mer än hälften av alla vägglössarter, speciellt de med det ursprungliga utseendet, är knutna till fladdermöss.
Det är nära till hands att föreställa sig att vägglössen fick smak för människans blod när våras förfäder för hundra tusen år sedan delade grotta med just fladdermössen. Dessa vägglöss har sedan dess utvecklats, anpassat sig och specialiserat sig till människans moderna bostäder. (fig.xx)
Faktiskt kan man än idag riskera att bli biten av en fladdermusvägglus om man får för sig att hänga lite med en koloni av fladdermöss.
Det finns även tecken på att människovägglusen utvecklats i varma områden på vårt klot. De trivs bäst i temperaturer mellan 25 och 28 grader. Når temperaturen under 13 grader stannar de i sin utveckling. Vägglusens kontakt med människan har förmodligen påbörjats i den ”gamla” världen då man här hade mer än 50 olika beteckningar, bland annat på gammelgrekiska, för vägglusen. Dock har forskarna inte hittat några som helst namn eller beteckningar i andra världsdelar.
Man kan således konkludera att vår vägglus utvecklats sig i de torra varma mellanöstern. Nuförtiden kan man träffa på dem över hela vårt klot.