Vägglusen lever endast av blod. Människovägglusen föredrar människans blod men kan även suga ifrån andra djur. Den är ljusskygg och tillbringar det mesta av sitt liv gömd i närheten av var någonstans potentiella bloddonatorer tillbringar sin natt. Om vägglusen hittar ett optimalt ställe driver hungern dem fram ur sina gömmor blott en gång i veckan. Det händer nattetid och med hjälp av antenner som navigerar via människans utandningsånga, samt med hjälp av fukten från våra kroppar. Framme vid sitt värddjur letar vägglusen upp tunn hud, så nära blodådror som möjligt.
Gärna på blottade hudytor som ansikte, nacke, armar och fötter som sticker utanför täcket. Helst inte under kläder eller tyg. Snabeln är ett rätt komplicerat instrument. De två käkarna är sammankopplade så att de bildar två rör. Ett tunnare där spottkörtlarna mynnar ut. Salivet som rinner ner i såret under blodsugningen innehåller ett ämne som hindrar blodet att koagulera, samt att det har en praktiskt lokalbedövande effekt i det att värddjuret helst inte ska upptäcka angreppet. Genom det tjockare röret pressas blodet upp in i vägglusens matsmältningssystem. Längst med dessa dubbelrör ligger ett par nålformade mundelar som anpassade till att sticka och såga sig igenom överhuden på värddjuret. Hela detta system är i sin tur skyddad av en sköld som består av insektens underläpp. Det tar mellan 5 och 10 minuter för vägglusen att fylla sig med blod. Sedan drar den tillbaka snabeln och vecklar åter in den under huvudet. I genomsnitt tillbringar den 20 minuter på sin värd. Vid inomhustemperaturer på vanliga 20 grader kan vägglöss överleva utan blod i två månader. Vid 13 grader kan den överleva en hel årstid utan föda.
I och med att den äter där vi människor sover kan man därför ofta hitta vägglusens svarta blodmättade avföring i sängkläderna.