Man räknar med att människan för 10.000 år sedan på allvar började odla deras marker. Med detta följde en större produktion och en mer omfattande livsmedelsförsörjning då man nu kunde lagra spannmål från en säsong till en annan. Lagring av stora mängder korn fick betydelse för de djur vars naturliga livsmiljöer och försörjningsmöjligheter (nischer) hittills hade bestått av matrester från fågelbon och gnagarnas vinterförråd – vilket ju är miniversioner av människans livsmedelslager.
Bland lämningar av gravgåvor i Egypten kan man se att man även för 5.000 år sedan levde tillsammans med kornvivlar, rismjölsbaggar, brödbaggar, kapucinerbaggar, sågtandade spannmålsskalbaggar, runda tjuvbaggar och tobaksbaggar. Insektsarter som i allra högsta grad fortfarande lever i bästa välmående. Våra förfäder hade förmodligen en lite mer avslappnad relation till djur i maten än vi har idag, men trots detta tvingades de till vissa skyddsåtgärder mot livsmedelsskadedjuren om de ville ha kvar någon mat till sig själva.
I det gamla Egypten och i Romarriket hade man kunskap kring lagringsmetoder för att undvika svamp och skadedjur i spannmål. Kornet lades i gropar i jorden. Den koldioxid som bildades av kornet förträngde syret och skapade den effekt som man idag använder sig av i gastäta silos. Som fysiskt skydd mot insekter blandade man aska, salt eller landsvägsdamm ner bland kornet. Dess skarpa partiklar som sliter och rispar i insekternas överhud leder till att skadedjuren till sist dör av torka då skadorna på huden leder till förlust av fukt. Man använde även kemiska medel i form av extrakt från olivkärnor, från hö (kumarin), från malört m.m. till behandling av lagerlokaler och deras omgivningar. Effekten av dessa medel har dock varit liten i relation till dagens kemiska bekämpningsmedel.
I medeltidens Europa verkar kornhandlarna fått kunskap om att lagring av spannmål kräver låga temperaturer och en lämplig luftfuktighet. De spannmålslager som byggdes på denna tiden var försedda med kyl- och ventilationssystem, b.la. med luckor i taket. I litteraturen berättas det om spannmålslager med 400 år gammalt korn, eller Kejsaren Karl den Femte i Nürnberg som 1540 lät sig serveras bröd som var bakat av 118 år gammalt korn.
Från omkring 1120 till 1733 var skadedjuren ibland föremål för en rad kyrkliga och sekulära rättegångar. Djuren blev anklagade och dömda efter konstens alla regler. De fick straff som kunde variera mellan uteslutning från kyrkan eller förvisning och böter. En av de sista processer av denna slags utspelade sig på Nordsjälland i Danmark 1711. Medborgarna ställde råttor och möss inför rätta. De anklagade djuren fick en försvarare och rättegången påbörjades. Inte helt oväntat så förlorade de anklagade gnagarna och fick en dom om att försvinna i havet inom 15 dagar (ett par veckor efteråt fick fiskarna tydligen en hel del råttor och möss i sina nät). Bakgrunden till dessa rättsliga processer var naturlig för den tidens människor. De hoppades på rättfärdighet och sökte hjälp hos de instanser som kunde hjälpa dem med problem de själva inte kunde råda någon bot på.