En insekt har alla organsystem som vi själva har, men konstruerade på ett annat sätt och placerade på andra ställen i kroppen än vi är vana vid. Hos insekterna ligger det centrala nervsystemet således längst buken och hjärtat är placerat längst ryggsidan, precis motsatt hur ryggradsdjur är uppbyggda.
Tarmkanalen är i princip ett rör som leds från mun till ändtarmen. Ett par stora spottkörtlar mynnar ut i munhålan. Födan passerar genom matstrupen, som ofta är utvidgat, så att det fungerar som en sorts reservoar för föda. Den bakre delen av främre tarmen är ofta utvecklad som en muskelbuk och skjuter ut en liten bit in i mittersta tarmen, som ett trag. I mittersta delen av tarmen eller magen smälts maten ner med hjälp av enzymer som bildas i tarmens celler. Mittersta tarmen är avskiljt från ändtarmen med en ringmuskel. I ändtarmen resorberas födans vatteninnehåll. Det så kallade ”malphigiska kärlet” fungerar som våra njurar. De är fina kirtelrör som upptar de ämnen som kroppen inte behöver och leder dom ut till ändtarmen.

Insekters inre uppbyggnad, schematiskt efter Boas-Thomsen. 1,2,3: de tre benparens
placering på bröstlederna, a: ändtarmsöppning, c: hjärna, ch: mellantarm, e: ändtarm, h: hjärta, k:
reservoar för föda, m: mun, n: bukganglie, o: äggstockar (eller testiklar), o’: könsöppning, s:-
matstrupe, sp: spottkörtel, t: muskelbuk, tr: trag, där peritrofe-membranet bildas, u: malphigiska
kärl, som motsvarar våra njurar.
Transportsystemet för näringsämnen och syre hör till de organ som är mycket annorlunda än hos ryggradsdjuren. Insekternas blodvätska rinner inte i ådror men sköljs fritt omkring i kroppen. Hjärtat är konstruerat som ett rör av muskler som sörjer för att blodvätskan cirkulerar.

Blodvätskan transporterar näring och hormoner till kroppen olika delar, men den transporterar inte syre. Det hanteras av ett system av små luftrör (trakéer) som leder syret direkt från andningshålen till de organ som behöver det, främst hjärta och muskler. Koldioxid och vatten tar sig fram på samma sätt. Luften transporteras i rören via diffusion, men en del insekter underlättar ventilationen genom pumprörelser med bakkroppen.
Den typiska insekten har ett par andningshål på de två bakre bröstfogarna samt på de åtta främre bakkroppsfogarna. (Man kan t.ex inte dränka en insekt genom att hålla dess huvud under vatten.) Andningshålen har filter och komplicerade stängningsmekanismer som kan öppnas och stängas efter behov. I torra omgivningar kan de förslutas så att insekten undgår allt för stora förluster av vatten genom andningshålen. Insekternas syrebehov växlar mellan arterna och omständigheter. Ju högre temperaturen är och ju mer aktiva insekterna är, desto större behov av syre.
Insekterna kan ha en mycket låg syrekoncentration under långa tider.
Insekters nervsystem har precis samma funktion som våra. Hjärnan befinner sig i huvudet, just ovan matstrupen, och ansluter med den nedre svalgnervknuten genom två nervsträngar som ligger runt matstrupen. Från svalgnervknuten sträcker sig nervsystemet sedan bakåt i djuret, oftast genom två nervsträngar som ansluter ett antal nervknutar.
Honans könsorgan omfattas av ett par äggstockar där äggen bildas. Äggledarna förenas i en vagina.
På äggledarna syns oftast en liten säck som fungerar som gömma för den säd som fångas under parningen. Säden distribueras sedan så att äggen enkelvis kan befruktas när de glider genom äggledarna. Här finns även några körtlar som avger ett klibbigt sekret på äggens yta. Hanens könsorgan består av ett par testiklar där spermierna bildas. Från testiklarna ansluter ett sädesrör som ofta har en sädesblåsa. De båda sädesrören kopplas ihopa i sädesgången som sedan mynnar ut i en parningsapparat, en penis.
- ælkjnhlkjnb - 04/03/2021