(Lat: Callidium violaceum )
(Plansch 10, s. 27)
Blåhjonet är utan jämförelse den vanligaste långhorningen inomhus. Den lägger sina ägg på barrträd, och endast på döende, döda eller redan fällda, ännu barkklädda stammar. Larverna lever i tillväxtlagret. Tar man bort barken kan man se larvernas gångar som breda fåror på träets yta, där spåren efter larvernas käkar framträder som fina strimmor.
Larvens utveckling tar ett eller två år och när en larv är fullvuxen gnager den en 3-5 cm lång gångsnett in i veden. Längst in i denna gång gnager den en kammare. Gången stängs med grova gnagspån innan förpuppningen.
Dessa puppgångar kan få en att misstänka att angreppet går på djupet, men med ett spetsigt föremål kan man konstatera att gången slutar blint. Eftersom varje larv endast gör en sådan gång under sin levnad spelar gnagskadan inte någon stor roll.
Baggen kläcks på försommaren och går tillbaka genom puppgången och gnager sig ut i det fria genom ett ovalt, glattkantat flyghål (bild s. 118).
Blåhjonslarver följer ofta med in ihus med barkkantat virke, men de kan också komma flygande till färdiga hus. De är vanliga i barrved, i barkklädda bjälkar och i reglar av tall eller gran. Ibland dras baggarna till nybyggda trähus p.g.a. doften från det färska virket.
Blåhjonet trivs så länge inte hela lagret mellan bark och ved är uppätet, men angreppet brer inte ut sig till barkat virkeoch behöver därför inte bekämpas. Vill man ändå bli av med djuren är det bäst att helt enkelt ta bort barken.
Liksom mjuka trägnagaren kan blåhjonet göra skada om man sätter plattor eller takbeklädnad på barkkantat virke. När baggarna kläcks gnager de sig ofta ut genom detta yttre trälager.
- ælkjnhlkjnb - 04/03/2021