(Lat: Carabus nemoralis)
(Plansch 8, s. 25)
Jordlöparna, till vilka även bl. a. parklöparen hör, är snabbadjur med kraftiga löpben och långa antenner. De som vanligen syns till inomhus är 2-3 cm långa och svarta eller brunaktiga. Endast få av dem kan flyga och hos några av dem har t.o.m. täckvingarna vuxit ihop över bakkroppen.
De flesta jordlöpare är rovdjur. De lever på maskar, sniglar och insekter. Ett par arter har använts till utplantering iamerikanska skogar för att bekämpa skadliga fjärilslarver. Jordlöparna hanterar sitt byte på ett egendomligt sätt då matsmältningen mest försiggår utanför skalbaggen. De spyr ut den svartbruna matsmältningsvätskan över djuret, som förlamas och efter hand löses upp, varefter det sörplas upp.
Jordlöparen håller sigunder dagen gömd i vegetation eller under stenar, bark eller liknande ställen. Flera arter, t.ex. parklöparen, är mycket vanliga i trädgårdar och på fält och förvillar sigibland inomhus under sina nattliga jakter efter byte. Då de föredrar fuktiga platser, är det särskilt ikällare man hittar dem dem.
Några arter lever delvis som växtätare och i sällsynta fall kan de ge sig på grönsaker och frukt. Enstaka gånger har de gnagt på textilier men är i stort harmlösa gäster.
Har man en jordlöpare i handen kan den spy upp sin mörka matsmältningsvätska på ens finger, och den har också andra former av kemisk krigföring. Tar man tag i den ger den oftast ifrån sig en skarp syrlig lukt som envist sitter kvar på fingrarna. Lukten avges av vätskekörtlar på bakkroppens spets. Vätskan innehåller olika organiska syror och dess uppgift är just att tjäna som ett försvarsmedel mot fiender. Många däggdjur som annars äter insekter är mycket känsliga för starka lukter.